Varför inte en kanariefågel?

När man pratar om tamfåglar så går oftast tankarna till en papegoja, liten eller stor och allt från undulater till aror. Men… varför kan det inte lika gärna vara en kanariefågel, vår äldsta domesticerade burfågel?

En kanariefågel är i de flesta fallen lätt att anskaffa. Tillgången på fåglar födda i Sverige är god och priset är oftast helt överkomligt. Det finns en stor variation i både färg och form och det finns därför många möjligheter att få tag på en fågel som passar den egna smaken.

Ursprung

Kanariefågeln härstammar ursprungligen från Kanarieöarna men finns också på Madeira och Azorerna. Den vilda kanariefågeln är ca 12 cm lång med en anspråkslös gröngul fjäderdräkt. Under häckningsperioden – vårmånaderna – uppträder kanariefågeln oftast parvis medan den under höst och vinter drar omkring i flockar på ibland flera hundra fåglar.

Den domesticerade kanariefågeln

De kanariefåglar som vi idag håller i bur finns i en rad olika färger och former. Man kan nu se gula, vita, röda, gröna och blågrå kanarier och dessutom brokiga fåglar i dessa färger. Det finns kanariefåglar som kännetecknas av sin vackra sång – harzerkanarier; andra känns igen på fjäderdräktens teckning – lizardkanarien och det finns också en lång rad raser som karakteriseras av sina skiftande former – den tofsprydda glostern, den bulliga norwichkanarien, den spensliga Japan Hoso osv. Möjligheterna och variationerna är alltså många för den intresserade.

Att tänka på vid inköpet

Jag vill givetvis ha en frisk och sund fågel. Den skall ha en klar blick, en fjäderdräkt utan lösa eller skadade fjädrar och ingen missfärgning eller nedsmutsning vid analen. Ben och tår skall vara släta och fina och det får inte saknas några klor. Detta är sådant som man skall vara observant på vid en första besiktning. Hur är det med andningen? En tung väsande andning tyder på sjukdom och då skall man avstå. Inte bara från ”väsaren” utan även från de andra fåglarna i samma bur. Sjukdomar i andningsorganen sprides lätt.

Hur gammal är fågeln jag vill köpa? Alla seriösa uppfödare ringmärker sina fåglar med fasta fotringar, där man kan avläsa vilket år fågeln är född. Fåglarna har ringmärkts när de är ca en vecka gamla och det är inte möjligt att ringmärka gamla fåglar med fasta fotringar i rätt storlek. Det kan därför vara en fördel att vända sig direkt till en välrenommerad uppfödare när man skall köpa sin fågel.

Hur håller jag min fågel?

Fågelns bur är dess hem. Enligt förordning skall denna vara minst 70 cm lång, 45 cm bred och ha en höjd på 60 cm. En bur av den storleken bör ge din fågel möjlighet till ett hyggligt liv. Placeringen av buren är viktig. Den skall stå ljust men aldrig, aldrig, i ett fönster. Helst utmed en vägg dit solsken kan nå fram men möjlighet till skugga skall då också finnas. Buren skall stå på en sådan höjd att man inte kan luta sig över den, vilket torde innebära att burens botten skall komma ca 100 – 120 cm över golvet.

Använd gärna naturgrenar som sittpinnar i buren. Föredrar man rundstav så skall dessa vara av olika grovlek, allt från 6 till 15 mm. Pinnarna skall placeras så att man på någon nivå i buren uppnår maximal flygsträcka. Buren skall alltså inte vara belamrad med pinnar, gungor och andra attiraljer som hindrar din fågel att få sträcka på vingarna.

Dricksvatten ger man bäst i en vattenautomat som stickes in genom gallret intill en sittpinne. Vattnet skall bytas varje dag, vid varmt väder ytterligare någon gång under dagen. Kanariefåglar tycker om att bada. Ett badkar, som hängs på buren vid någon av burens öppningar, är ett bra alternativ som badmöjlighet. Man kan också sätta in en flatbottnad skål i buren och fylla på med vatten till 25 – 30 mm höjd. I det fallet får man räkna med en hel del vattenstänk åt alla håll. Badkaret skall tas väck så snart fågeln har badat. Nedsmutsat badvatten bildar grogrund för bakterietillväxt.

Fodret – fröblandningen – kan ges i en skål som står på burbotten eller i någon slags fröautomat. Det finns många olika typer i handeln. Det går också bra att utnyttja ett påhängsbadkar som foderplats. Under alla omständigheter skall frö- och vattenskålar aldrig placeras så att fågeln smutsar ner dem uppifrån med sina exkrementer.

Burbotten skall täckas med något absorberande material. Sand – helst inte allt för finkornig sjösand – är bra, men våt sand vill gärna fastna på fågelns fötter och kan orsaka inflammationer. Ett tjockt lager tillklippt tidningspapper går också bra och har den fördelen att man kan ta bort papper efter papper allt eftersom de blir nedsmutsade. En utmärkt bottenbeläggning är grov sågspån. Fågelns fötter hålles rena, spånen har hög absorptionsförmåga och ger en frisk doft av trä. All bottenbeläggning skall bytas minst en gång i veckan och för allt i världen, avstå från allt vad sandpapper heter på burbotten och pinnar.

Vad äter kanariefågeln?

En bra fröblandning till din kanariefågel innehåller 50 – 60 % kanariefrö, 30% rybs, 5 -10 % nigerfrö och 5 % lin-och hampfrö. Procentsatserna kan variera lite mellan olika fabrikat. I en del fall finns det också hirs i blandningarna. Generellt sett bör det dock inte finnas hirs i dessa blandningar.

Kanariefåglar är glada för frukt och grönfoder i olika former. Äpplen och päron är kalas liksom sallad, gurka, morot och olika slags kål. I den inte allt för välordnade trädgården kan man plocka maskrosor, lommeört, våtarv, vitgröe och rajgräs till sin fågel.

För sin matsmältning behöver fågeln ha tillgång till småkorning sand gärna blandad med krossade snäckskal för att täcka behovet av kalkämnen. Använder man inte sand som bottenbeläggning ger man sand- och snäckskalsblandningen i en skål.

Ibland ser man att det sitter en sockerbit fastsatt i gallret på kanariefågelns bur. Låt bli! Däremot kan man gärna sätta en bit skorpa eller ljust knäckebröd i gallret som fågeln kan knapra på och sysselsätta sig med.

Sjukdom

Kanariefågeln är normalt sett en härdig och tålig fågel. Tecken på sjukdom är bl a lös eller missfärgad avföring, uppburrad fjäderdräkt, matta ögon eller att fågeln andas med öppen näbb. Sjukdomsförloppet är oftast mycket snabbt och därför skall veterinär eller fågelförening kontaktas utan dröjsmål. Under sjukdomstiden skall fågeln ha värme, vatten och vila. Fågeln placeras vid värmekälla, ca 30 grader, vatten ges kokt och avsvalnat; lägg en ljus, tunn, halvt genomskinlig duk över buren för lugn och vila. Håll regelbunden kontroll på fågeln.

En ”tam” fågel?

Nja, inte riktigt. Man skall inte räkna med att en kanariefågel blir så tam att det går att sitta och ”gosa” med den. Fingertam, kanske och naturligtvis att fågelns nyfikenhet gör att den gärna tar emot godbitar genom gallret men längre än så skall man inte räkna med att komma. Däremot kan man räkna med vacker sång – vi förutsätter att det är en hane som har anskaffats – och en fågel som är pigg, livlig och håller sig i rörelse under hela sin livstid på kanske tio till tolv år.

En ensam fågel skall ha mycket uppmärksamhet annars mår den inte bra. Det duger alltså inte att hålla fågeln sällskap i någon halvtimma på morgonen och sedan vara borta åtta – tio timmar på jobbet för att sedan komma hem när det är dags för fågeln att sätta sig till ro för natten. Två kanarier i samma bur går ofta bra om de är av olika kön. Man får dock räkna med att det inte blir lika mycket sång i de flesta fallen. Två hannar brukar innebära slagsmål med allt vad det kan innebära. Flera hannar i samma bur innebär en öronbedövande kraftig sång – gärna klockan fyra en solig söndagsmorgon om man har glömt att täcka över buren med mörkt tyg – och att fåglarna ständigt tycks leva i någon form av väpnad neutralitet med hotfulla attityder i form av öppna näbbar och utspärrade vingar vid matskålar och eftertraktade sovpinnar.

Men… som sagt, varför inte en kanariefågel?

Text: Nils-Åke Svensson